Äntligen har jag fått ett datum för när ortopeden ska försöka laga min sena, som är av i axeln. Men det verkade som fan ville spela mig ett spratt direkt som jag fick besked att jag skulle opereras. Blev jävligt sjuk med hög feber och halsont, har inte varit ordentligt förkyld på 3 år, blodtrycket tyckte företagshälsovården var i högsta laget, höga triglyserider, därför äter jag så sunt som möjligt och fortsätter jag att gå ned i vikt, moment 22. Hur fan mår de som är kraftigt överviktiga, har högt blodtryck, är över 55 som mig, röker och rör aldrig på sig? Jag är smal, röker inte, äter inte sött eller dricker sötdricka, snabba promenader varje dag på minst en timma, har innan jag skadade axeln gått på gym 2 till 3 dagar i veckan, cyklade ofta till jobbet, som blir 2 mil om dagen, ändå känns det som om jag inte mår ett dugg bättre än de feta och lata!!! Jag tycker helt enkelt att livet är bra orättvist   Jag känner som om jag alltid drar nitlotten på något vis. Kanske mina gener är dåliga, vem fan vet...hoppas bara att jag inte fört dom vidare i så fall, till mina två underbara grabbar. Min farmor blev 97 år. Hon har visserligen aldrig druckit starka varor eller rökt, men hon har heller aldrig ätit speciellt sunt eller motionerat, så jag får hoppas att som jag känner mig nu, enbart är mina hjärnspöken(trorjag blivit hypokondriker). Får helt  enkelt vänta på alla provsvar, ge fan i att titta mig i spegeln när jag inte har kläder på mig, ser ut som en kropp som håller på att förtvina. Nu har jag pratat av mig det negativa, så nu måste jag komma med något positivt. PehrTrollsveden kommer till mig oah visar iredningsprodukter, efter det håller han en seans med 10 st. Jag har anmält att jag vill vara med på seansen, vet egentligen inte varför jag gör det, men kanske kan jag få svar på en del frågor. Jag tycker det ska bli himla roligt i alla fall, både att få pröva på det spirituella och att få träffa en massa gamla goa vänner   Hoppas många kommer, jag älskar när människor strålar samman till små tillställningar. Ska redogöra för hur seansen utföll på mig, kan ju bara prata för mig själv. Så nu har jag två datum att se fram emot, den 9:e november för seansen och den 14:e för operationen. Jag har kommit på att mitt liv känns bättre om jag hela tiden har nåt utöver det vardagliga att se fram emot, det får inte bli för mycket slentrian, jag hatar det. Så t.o.m en operation får mig att liva upp, fast det beror ju på vad för sorts operation. Jag hoppas ju på att bli så mycket bättre sedan. Då ska jag byta gym till KMTI och träna som tusan tillsammans med Alexander. Tänk om den äldre sonen också kunde ta sig lite tid till träning, va skoj det vore, men han har väl alldeles för mycket som går före träning. Nu ska jag gå och sussa   Ha det gött go vänner!!