Har inte skrivit på länge som vanligt, men nu känner jag att jag vill skriva av mig lite. Känner en såå stor besvikelse över att jag alltid blir jämförd med mina barn när det är något negativt som ska beskrivas. Jag vet aldrig att jag hört att mina barn eller barnbarn har fått mitt sinne för ordning, punklighet, ärlighet, empati, ett stort hjärta som aldrig dömmer någon i förväg, som alltid ställer upp om jag kan och orkar, som ALLTID avskyr orättvisor. Jag vet aldrig att jag säger Nej, till någon om dom ber om hjälp, jag försöker alltid uppfylla önskemål vid jul och födelsedagar. Jag vill göra allt detta, men jag vill också ha respekt för den jag är. Däremot får jag ofta höra att jag ska tagga ner, jag ska inte bli så upphetsad, jag ska inte diskutera, jag ska inte visa klara uppfattningar och känslor.....blablabla..men jag hör aldrig om de positiva sidorna jag har, jag är så jävla trött på att aldrig få positiv respons.......ibland undrar jag om det inte vore bättre att de sista åren av sitt liv, bara flytta bort från allt, så man bara kan vara själv och komma ihåg de roliga sakerna. Jag har nog varit med om alldeles för mycket negativt i mitt liv som jag inte bearbetat och inte kan berätta för någon, kanske därför jag inte står ut med dessa negativa jämförelser hela tiden. Jag behöver faktiskt positiv respons ibland, jag är en människa med känslor, om nu någon har glömt det. En dag ska jag sätta mig ner och berätta för någon om mina hemska hemligheter, men jag är inte redo för det ännu. Det vore kanske bra om jag kunde det, om jag bara kunde...men att berätta om händelser som är ganska hemska, som man försökt att förtränga i många år....det är inte lätt. Kram på er alla och en God Natt!!