Hög puls och jävligt förbannad. Varför får man inte säga vad man tycker, utan att kränka någon naturligtvis. Idag tyckte jag om vårt nya system för ordning och reda, jag talade om att jag tycker det är bra med regler eftersom vi är många och en del inte tycker det är viktigt att hålla rent och snyggt på sin arbetsplats. Direkt satte alla ut klorna mot mig och jag läste av dom direkt, de tyckte att jag tror att jag är så jävla duktig. Jag tycker inte jag är extra duktig när jag håller ordning på min arbetsplats, det ingår i mitt jobb, jag tillbringar ofta mer vaken tid där än hemma. Får jag inte säga det utan att bli idiotförklarad? Får jag inte klaga över att det är slött när det gäller ordning och rutiner på vår arbetsplats? Jag vet av andra att det inte alltid talas så bra om mig, för jag är ärlig och försöker ändra på sånt som jag tycker är fel, orättvist eller på annat sätt gör det mindre roligt att gå till jobbet. Men nu börjar jag tvivla, jag kanske ska gå till jobbet, sitta tyst och göra så lite som möjligt, det verkar vara ett bra koncept för att bli accepterad, det kallas jantelagen som vi alla vet, jag ska inte tro att jag är något eller är duktig på något! Jag är jävligt bra människokännare ocksså, om jag nu får skryta igen. Jag vet att jag blir het och verbal när jag tycker saker, att jag borde kanske va född i södra Europa, men mina budsap eller vad jag tycker kan väl för helvete inte förbjudas för det, eller? Måste jag ändra mig för att andra tycker det? Så FAN heller! då kan ju andra ändra sig så att de passar mig. Jag pratar inte skit bakom ryggen på folk för att de inte är som mig! det är väl en himla tur att vi är olika. Jag kan inte sitta och bara hålla med för att folk vill det, jag måste få säga vad jag tycker, annars exploderar jag. Jag vet aldrig att jag får någon eloge för att jag försöker göra ett bra jobb, aldrig försöker få några fördelar till mig själv, alltid försöka ställa upp när någon ber om hjälp. Varför tror oftast alla att man alltid är oärlig, försöker visa sig bättre än man är, försöker alltid sätta sig själv i första rummet? Kan det bero på att ordspråket, "man känner andra genom sig själv" ?. Jag är lessen, jag är besviken, jag har bestämt mig. Tur att man har goda vänner utanför jobbet som uppskattar en öppen och ärlig människa med massor av humor, men som också kan bli väldigt lessen och arg, men på ett ärligt sätt. När jag hade det svårt i mitt liv var det minsann inte många av mina arbetskamrater som ställde upp, de var lätträknade, tyvärr är det en sanning som jag säger för första gången någonsin. När andra haft det svårt har jag alltid försökt finnas till, både på jobb och privat, och det har jag gjort ärligt, inte för att bara visa mig duktig som alla tycks tro!! Som sagt nu har jag bestämt mig!!